1906 – 2006
Elis Eriksson föddes 1906. Sitt egentliga genombrott hade han på 1960-talet då han började med sin karaktäristiska blandning av text och måleri. Bland annat klädde han 1965 Galerie Burén med vit kartong på vilken han tecknat berättelser i tusch där man kunde följa cowboyen Pava och hans halsbrytande eskapader på den amerikanska prärien.
I början av 1960-talet vistades han till Paris, där han kom i kontakt med Pablo Picasso och andra modernister. Han var ständigt verksam med att bearbeta språket i sina bilder, där svenskan bryts upp och bitvis blir berättelse, bitvis former som bildar collage. Hans bildspråk har beskrivits som rått och anarkistiskt och i sina verk berörde han ofta det politiska läget, kriget och poesin.
Elis Eriksson vände sig tidigt emot det gängse konstbegreppet och kallade sina alster för produkter och inte konstverk. Hans numera klassiska ord ”- HÅLL TJEFTEN” manar till uppror och står för en vägran att underordna sig förtryckande normer, såväl språkliga som sociala. Det säregna skrivsättet är ett av de mest utmärkande dragen i Erikssons konstnärskap. Genom att göra sin egen dyslexi till ett personligt uttryck vänder han på värdeskalan. Det som vanligtvis brukar betraktas som ett hinder blir i stället hans styrka. Själv är han aldrig tyst.
Eriksson var en mångsidig och samhällsengagerad konstnär som höjer den lilla människans röst mot det övermäktigt stora. Han tog ställning för de fattiga och utsatta, de handikappade och annorlunda. Han utmanade och kritiserade. I utställningen Lät lovsången Ijuda, psaltaren 66:5-12 på Galleri Lars Bohman 2004 skildrade han den svenska äldrevården frän ett värdtagarperspektiv. Ålderdomshemmets begränsade värld där ett dåligt pålägg är lika viktigt som ett obehandlat liggsår fick mardrömslika proportioner i Elis Erikssons verk. Elis Eriksson avled den 4 januari 2006.
